Mozzarella

Har i veckan misslyckats två gånger med att göra mozzarella. Jag trodde i min vildaste fantasi att det skulle vara lätt.
Det hela började med att jag såg matprogrammet- Legendariska ostar som sänds på FST5 (Finska teve). En av ostarna var mozzarella, det var en bonde i Australien som hade importerat bufflar från Italien som gjorde bollarna.
Lite sökande på webben och youtube gav mig inspiration. Som allt annat jag brukar göra i matväg grubblade jag några nätter, läste lite mer om osttillverkning, mjölksyrnig och skaffade mig ostlöpe.
Allt man behöver är- Mjölk 3.5%, Mjölk som har levande bakterier och ostlöpe.
Den första ystningen gick inte så bra, jag var för ivrig och nyfiken. Den andra gick bättre men själva formandet av de trådiga bollarna går alltid åt skogen. Det går alltid åt skogen och det blir bara gryningt. Någon form av ost har jag iallafall fått men den är inte som jag har tänkt mig.
Försöken fortsätter och jag ger mig inte fören jag har en vit och fin mozzarella framför mig.
Ikväll har jag iallafall fått in fem små formar med krämig creme brule i ugnen. Dessa ska inte misslyckas!
Lillebror

Som en dröm...

Som en dröm, är det enklaste sättet att beskriva min första maträtt med ankfett. En stadig bit sidfläsk fick agera försöksobjekt. Kl 09.00 en fredag morgon drog jag igång ugnen på respektingivande 80 grader. Öppnade burken med ankfettet och hällde över ca 1dl, sen var det bara att vänta. Ungefär varannan timme öste jag biten med det smälta fettet och efter halva tiden (5h) vände jag biten så att svålen fick en knäckig yta. Kl 21. 00 serverade jag drömmen tillsammans med surkål och hemmagjord rotmos. Utan tvekan den bästa fläsket jag någonsin ätit. Efter detta underbart lyckade första försök men ankfett har jag använt det till det mesta. Stekt ägg, råstekt potatis, köttfärsbiffar har alla blivit lyckade//Storebror

Lite järntillskott

J är på afterwork med tjejerna. De är de tillfällen man måste ta till vara och laga lite mat som kanske inte faller henne i smaken. Nu är det ju så att hon är ganska förtjust i blodpudding, men kanske inte som fredagsmiddag. Spatserar omkring lite i Hötorgshallan för att få inspiration. Lite smarriga korvar sitter ju aldrig fel, men vad ska jag ha till? Plötsligt kommer jag på att den handgjorda blodpuddingen har jag sneglat på länge. Säljaren tittar skeptiskt på mig. -Har du ätit den förut? -Nja, det tror jag inte - Jag tänkte bara, att det är ju ett hantverk och ibland varierar blodmängden. Denna gång är det extra mycket blod. Fiiint grisblod. Jag tvekar en sekund när han sträcker över den svarta tegelstenen. Obehagligheterna sveps dock snabbt undan av minnen från restaurang Leijonbarens makalöst krämiga blodpuddig. Tänk om denna är så bra. När jag skär tjocka skivor ser jag vita bitar av fett inbakat i blodet. Låter det steka sakta i mycket smör. Serverar med knaperstekt bacon, äpple och hemrörd lingonsylt. Inte lika bra som Leijonbarens men väldigt god//Storebror